Annie Sterckx

Idag städade jag som vanligt på söndagar i kulturverkstan. Mitt vanliga jobb som städerska. Många tänker nog att städerska är det tråkigaste jobbet som finns, men en timme i veckan är ganska lagom. Man behöver vara för sig själv ibland och det är ett perfekt tillfälle att prata med gud.
Jag var inte jättepepp idag eftersom en dunderförkyldning har drabbat mig. Jag städade det viktigaste och tänkte sedan promenera hem. Jag hade inte pratat med gud på hela dagen och kunde inte riktigt... känna att gud var närvarande. Att han hörde mina tankar. Jag har sådana perioder ibland, och då kändes det rätt konstigt att börja be. Jag bad därför bara kort att jag inte kunde känna hans närvaro och att jag ville det.
Plötsligt hör jag ett tyst fotsteg bakom mig på den annars tysta vägen. Jag vänder mig om och ser en nerhukad kvinna streta mot blåsten. Precis efter att jag har sett henne svänger hon in på en sidoväg, men hon har tydligen gått bakom mig ganska länge utan att jag har märkt ett dugg.
För mig var det så tydligt vad gud ville mig, att jag nästan skrattade högt. Det är klart att gud finns runt mig hela tiden! Precis som kvinnan bakom mig går gud bakom mig natt och dag. Och framför och över och inuti. Men jag lyssnar inte... Jag ser mig inte omkring... Tack gud!

... igen.