Annie Sterckx

Tänka sig, fastän kvällen blev lång igår, tog jag mig upp redan tio över åtta idag. Morgontimmarna är verkligen underskattade, tänk att få äta frukost i lugn och ro, läsa klasskompisarnas bloggar, ha tid att plocka iordning i köket och rummet, läsa några sidor ur "Kärlek som befriar" som är den fina boken jag håller på med nu. Dessutom är himmelen friskt blå ute och solen lyser upp köket på ett höstigt sätt. Ja, morgnar är fantastiska!

Kanske är morgonen så härlig även för att jag ser tillbaka på en väldigt härlig gårkväll. Jag cyklade tillsammans med Maja och Sara från klassen, hem till Ellinor för att plugga och laga mat. Det kändes som att vi hann med mycket, dock inte så mycket plugg, mest prat skulle jag säga. Och jag tror att vi alla fyra behövde det, jag har saknat tjejsnacket och småpratandet, och det känns så bra att börja komma varandra närmare. När jag är i skolan försöker jag att prata lite med alla, men då blir det å andra sidan inte så personligt. Så en kväll som denna kändes perfekt och plugget var bara prioritering två i sammanhanget.

Efter kebab i pitabröd, citrondricka och aldeles för mycket godis, cyklade jag vidare mot kåren för att möta upp en stor del av gamla nvte-gänget. Det var verkligen jätteroligt att träffa dem igen, Emma, Marcus, Sofie, Krister och Emma. När vi väl ses märker jag hur jag faktiskt har saknat dem. Det blev en rolig kväll med prat till stegrande musik och endel flummig dans, roligt. Jag kan verkligen gilla discon, det är härligt, men någon timme brukar räcka. Igår orkade jag två timmar, så vid halv ett trampade jag hemmåt igen. Nöjd och glad och bara en gnutta mörkrädd.

Vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
Om denna osynliga hand som herren sträckt mig...