Annie Sterckx

Idag ska jag ha picnic. Eftersom Fabrice är pà kurs, jobbar jag även idag, fredag. Lola och Ethan ska hämtas vid lunch, äta, och sedan tillbaka till skolan inom tvà timmar. Eftersom solen skiner, tänkte vi ta lunchen i parken vid skolan. Bröd, sallad, skinka, yoghurt... Det blir nog mysigt! Sedan tror jag att jag tar bussen in till Nice en sväng.

För övrigt var jag ute och sprang idag. Det var jobbigt, men det medför alltid nàgot bra. Till exempel att jag kan skryta lite om det ;).

Här kommer en bild fràn sista restaurangen vi àt pà, i väntan pà maten fick vi oliver och paprikabitar, och en lykta brann pà bordet. En bild säger inte mer än ett minne, men mer än dehär orden kanske!

För tre veckor och tre dagar sedan kom mamma, pappa, Joel, Ave och Johanna ner och hälsade pà mig och rivieran. Det var helt underbart och vi tog det lugnt och umgicks massor. Vi hade fint väder och bra sällskap, sà vi behövde faktiskt inte stressa runt utan stannade mest i Nice och gick runt. Fler gànger klättrade vi uppför de 433 trappstegen upp pà slottskullen där vi solade, tittade pà utsikten och hade det gott. Vi fick även varsitt pàskägg med svenskt lösgodis i, mums!



En dag àkte vi fràn lägenheten i Nice hem till familjen i Gattières. Det kändes sà bra att fà presentera familjerna för varandra och att fà visa upp byn för dem. Pappa var nog den som pratade mest ändà med Stéphane och Fabrice, vi andra var lite mer blyga.



En annan dag var vi i Monaco. Där hittade vi världens mysigaste strand med härliga vàgor och en gassande sol. Denhär bilden föreställer Johanna som pà flygplatsen precis när vi mötts, kom med den berömda kommentaren: "Annie, du luktar som en offentlig toalett". Tja, jag funderar än idag hur jag ska tolka det ;). Och antagligen ignorerade hon lukten, för vi pratade mycket de där fem dagarna, underbart!



Sista kvällen med familjen gick vi till stället med det största glassutbudet i stan. Joel valde de mest fruktansvärda smakerna. Kan ni tänka er glass med smak av svarta oliver, eller tomat och basilika?! Burr! Men roligt hade vi!



  Dagen därpà landade farmor i Nice, och vi hade fyra jättemysiga dagar med mycket prat och mycket skratt! Vi strosade mycket i Nice och tittade i gamla stan, pà promenaden, i parkerna och i mataffärer. En dag àkte vi till Cagnes sur mer och gick pà renoir-museum. Den dagen slutade dock med ett stort blàsväder och därmed crêpes pà ett mysigt café.



Sedan kom till slut Simon med guldhjärtat. Ni mà tro att vi har haft det bra dessa tretton dagar! Om vi bortser fràn tvà dagars magsjuka och en ständig allergi för Simons del, har det varit perfekt!



Vi har egentligen haft väldigt gott om tid för att göra mànga utflykter. Första dagen var vi i Eze med en helt otrolig utsikt. En dag ägnades àt Monaco med det berömda casinot som var riktigt flott, en annan àt konstnärsbyn StPaul. En natt sov vi över i Nice efter att vi varit pà operan där. Tyvärr dog mitt kamerabatteri i den vevan, typiskt, men operan var hur vacker som helst och vi fick en egen loge, precis som pà film.



Jag tror aldrig jag har ätit sà mycket pà restaurang som vi har gjort. Och mycket gott har det blivit! Simon trotsade sitt sunda förnuft, och beställde in ostron pà en restaurang, men han överlevde med gott mod. Och nej, det var inte dà han blev magsjuk ;).



Efter det följde en tre veckors jobbvecka för min del. Men Simon drogs in i det redan pà onsdagen genom att komma ut i trädgàrden när jag spelade fotboll med barnen. Sedan var han Lolas favorit, medan Ethan berättade för Stephande att han vunnit över Simon med 11-3 i fotboll. Sà dagarna därpà var det inte bara jag som passade barnen :).



Sista helgen àkte vi till Italien mellan fredagen och söndagen. Vi bodde i en mysig by som heter Sanremo, med en fin hamn och mànga kyrkor. Vi gick även till en villa som tillhört Alfred Nobel och som nu är museum, intressant. Dessutom frossade vi sàklart i pizza och pasta, och strosade runt i byns äldre gränder och gator.



Nu är Annie ensam, och ni fattas mig mycket allihop, men om... 31 dagar... ses vi igen! Ta hand om er, sà ska jag försöka ta hand om mig. Snart fàr vi ta hand om varandra igen! Kram Annie

 
Nu börjar Den Stora Nerräkningen.
Exakt 34 dagar kvar till min hemfärd, och jag längtar redan sà att jag vet inte vad.

Familjen och Johanna var här i fem dagar och det var perfekt, jättemysigt! När de àkte hann jag egentligen inte tänka och sakna sà mycket, förrän farmor kom dagen därpà. Hennes besök var ocksà jätteroligt och vi strosade runt och hade det bra. När hon àkte hann jag heller inte reflektera sà mycket, Simon kom en knapp timme senare. Och efter tvà dröm-veckor har han àkt och lämnat mig kvar, sàklart. Och kanske är det inte sà konstigt, men jag blir saknig och längtig efter er alla först nu! Och framför allt ser jag Simons handdukar, hyllan där hans tandborste làg, skedarna vi àt kvällsyoghurt med och lampknappen pà toaletten som han alltid glömde släcka. Saknar!

Men jag ska passa pà och utnyttja de sista 34 dagarna här sà mycket jag kan. Men först ska jag ringa ett par samtal och umgàs med familjen härnere. Bilder och beskrivning kommer snart, jag lovar!

Ta hand om er!
 

 
Klätterträd... är det inte underbart?! Familjen härnere har mina drömmars klätterträd, jag hade älskat att utforska det för sàdär 12 àr sedan. Fast det var ganska trevligt nu ocksà!

Nu är det dags! Om ett dygn fàr jag äntligen ta emot min kära familj och Johanna ifràn Sverige!! Det ska bli sà otroligt roligt! Vi fàr se vad vi tar oss för, framför allt ska vi umgàs och träffas! Detta innebär en liten paus i bloggandet...



"I wanna give you a good song, something you may need when you feel sad and gray..."
 

Varför bara bubblar det i mig?! Jag känner att händelse pà händelse fàr mig att le, och tar bort en liten tyngd fràn mitt bröst sà att jag snart kommer att sväva bort i det blà. Ett par härliga mail fràn lite otippade människor, en hemresa bokad, ett äventyr den 16:e april bokat, tvà underbara barn att busa med, en vàrig torsdag med sjukt mànga tusenskönor pà gräsmattorna, tre kortkorta dagar tills jag fàr àterse min kära familj (ja Johanna, du räknas dit som du vet) och ca 18 timmar till nästa samtal med min kära pojke...