Minipromenaden
Efter inrådan av mamma, gick jag ut en sväng för att få lite luft. Jag har lite huvudvärk så jag fick hoppa över träningen, men en lagom snabb promenad är aldrig fel.
Sagt och gjort, jag gav mig ut och sicksackade runt höghusen här i närheten. Något av det roligaste med att promenera när det är mörkt, är att kika in i andras hem. Se människor pyssla med sitt och njuta av att mysiga lampor lyser ut till förbipromenerande lilla jag.
I ett fönster såg jag en tjej som såg ut som en kvinna jag ofta mötte när jag hämtade Lola i skolan, i Gattières... Då blir man lite lagom nostalgisk, men känner också hur skönt det är att vara hemma igen.
Men i majoriteten av fönstren såg jag TV-apparater. Det var verkligen helt sjukt, varenda vardagsrum jag gick förbi hade en TV som stod och spred sitt blå-skimrande ljus i rummet. Och trots att det var Bolibompa-tider när jag var ute och gick, var det vuxna människor i vareviga soffa bortsett från en. Nej inte vuxna människor, en ensam vuxen människa per soffa, snarare. Jag blir så besviken! Jag känner så många som beklagar sig över hur sjukt det är att barn bara spelar datorspel och ser på TV nuförtiden. Vilka föredömmen vi är!
Men vad gjorde man förut innan TV:n fanns... Lagade mat tillsammans kanske, spelade spel, läste böcker, spelade musik, var ute... De sista dagarna har jag själv sett mer film än vanligt, nästan varje dag, och detta har jag känt mig ganska stolt över av någon anledning. Att jag kan göra som alla andra och njuta av att se en film. Jag ska börja pussla igen, det var ett tag sedan, och pianospelandet har också hamnat lite i skymundan.
Men ikväll har jag huvudvärk. Och imorgon kommer Simon så då tror jag att det blir ännu en film. Och det är okej, jag tror att vi (läs: jag) får acceptera att samhället har förändrats och att vi mår bra av TV i lagom mängd. Att det gör oss mer allmänbildade, språkkunniga och får oss att koppla av. Däremot får vi inte glömma att visa varandra att det finns annat att göra än TV. Så det så! :)
Vad tror ni, Jönssonligan kanske?
Sagt och gjort, jag gav mig ut och sicksackade runt höghusen här i närheten. Något av det roligaste med att promenera när det är mörkt, är att kika in i andras hem. Se människor pyssla med sitt och njuta av att mysiga lampor lyser ut till förbipromenerande lilla jag.
I ett fönster såg jag en tjej som såg ut som en kvinna jag ofta mötte när jag hämtade Lola i skolan, i Gattières... Då blir man lite lagom nostalgisk, men känner också hur skönt det är att vara hemma igen.
Men i majoriteten av fönstren såg jag TV-apparater. Det var verkligen helt sjukt, varenda vardagsrum jag gick förbi hade en TV som stod och spred sitt blå-skimrande ljus i rummet. Och trots att det var Bolibompa-tider när jag var ute och gick, var det vuxna människor i vareviga soffa bortsett från en. Nej inte vuxna människor, en ensam vuxen människa per soffa, snarare. Jag blir så besviken! Jag känner så många som beklagar sig över hur sjukt det är att barn bara spelar datorspel och ser på TV nuförtiden. Vilka föredömmen vi är!
Men vad gjorde man förut innan TV:n fanns... Lagade mat tillsammans kanske, spelade spel, läste böcker, spelade musik, var ute... De sista dagarna har jag själv sett mer film än vanligt, nästan varje dag, och detta har jag känt mig ganska stolt över av någon anledning. Att jag kan göra som alla andra och njuta av att se en film. Jag ska börja pussla igen, det var ett tag sedan, och pianospelandet har också hamnat lite i skymundan.
Men ikväll har jag huvudvärk. Och imorgon kommer Simon så då tror jag att det blir ännu en film. Och det är okej, jag tror att vi (läs: jag) får acceptera att samhället har förändrats och att vi mår bra av TV i lagom mängd. Att det gör oss mer allmänbildade, språkkunniga och får oss att koppla av. Däremot får vi inte glömma att visa varandra att det finns annat att göra än TV. Så det så! :)
Vad tror ni, Jönssonligan kanske?
Kommentarer
Postat av: Avo
Fina tankar! :)
Trackback
